Detta är en bild av en nästintill alldeles levande. Hon sitter på en vit häst, också den näst intill levande. Jag har lämnat den bästa bloggen någonsin. den är död och jag sörjer den. Där berättade jag stort. Jag hade en trogen läskrets på 80-135 unika besökare om dagen. Nu gör jag detta. Inget i jämförelse. Här kommer jag att finnas ett slag. Men det är också tillfälligt. Precis så som allt är, tillfälligt. Här tänker jag på annat och det ger tid för mig att skriva på en annan text. Varför gör man detta? Skriver en blogg. Jag läser några andras bloggar, men jag blir inte klokare av det. Jag vill ju inte längre berätta så som på min tidigare blogg. Jag vill skapa en känsla, kanske. Men det är väl på sin höjd. Då allt blir annorlunda så ska jag hitta formen igen. Nu vet jag inte om jag har någon. Jag gillar den känslan, nu, i väntan på detta nya inom mig. Jag är näst intill alldeles levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar