Människan är ett träd

Jag hade ett samtal igår med en människa i djup djup sorg. Chocken, den som haffat henne och vridit om allt och sedan bara stannat där, blivit kvar och sedan den hemska dagen då sommarens vackraste dag för alltid ska minnas som då allt försvann. Den människan hade nu samlat ihop det som fanns kvar av henne och hennes familj. Hon satt hos mig och berättade om DEN DAGEN. Jag såg som vanligt allt i bilder och mina ögon drog sig och sved. De ömmade och jag fanns i hennes sorg. Hon gick in i min. Där satt vi sedan, tillsammans. Då stannade tiden och det kom en varm våg som sköljde mig hel och för en kort stund fanns ingen rädsla. Jag bara fanns. Vi såg in i varandra. Mina tårar rann ner för mina kinder. Hon började gråta. Jag lät det vara. Det fick komma. Jag sa inget som jag brukar över mina tårar där jag är mitt i det som berättas. Hon lät mig få komma in i hennes smärta. Hon öppnade en dörr till sitt innersta. Hon lät mig komma in. Där stod jag sedan. Kanske inte med de rätta orden, men totalt utan rädsla att möta...... Det är sådana stunder som livet känns som en möjlighet!